Att erkänna rättigheter för såväl lokalsamhällen som ekosystem passar in i tänkandet bakom stark cirkularitet, där all ekonomisk verksamhet behöver underställas målen om ekologisk hälsa och social tillit – där aktieägarnas rätt till vinstmaximering underställs allt levandes rätt till vinstmaximering. Denna visionära berättelse är utdrag ur boken ”Framtidens by : När lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra”.
Att lilla Ramsele-Edselebygden skulle vara först med att utropa sina rättigheter som lokalsamhälle överraskade många. Likaså den kraft med vilken rörelsen spreds nationellt och internationellt. Det väckte också förvåning att just denna händelse visade sig bli avgörande för att på allvar vända utvecklingen och förverkliga ett hållbart och regenerativt globalt samhälle. Tiden hade kommit då många insåg sambanden mellan den ohållbara utvecklingen och den destruktiva behandlingen av lokala samhällen och ekosystem under den industrimoderna eran. Idén om en ständigt ökande konsumtion slog ut landsbygder och natur över hela världen, till den grad att civilisationens framtid till slut stod på spel. Vändpunkten kom med insikten att rättighetstänkandet kunde utvecklas till att omfatta både naturen och bygderna. Utvecklingen gick snabbt när naturens rättigheter fördes in i många länders grundlagar, tätt följt av lokalsamhällens rättigheter. I dessa rättigheter erkändes samhällenas rätt existera, blomstra och utvecklas i samspel med omgivningen. Plötsligt blev det kriminellt med exploatering som utarmade byar på sina resurser. Centrala beslutsfattare i både stater och företag kunde ställas inför rätta – något som tidigare varit otänkbart men nu var både möjligt och nödvändigt.
Allt satte fart i Ramsele-Edseletrakten med den internationella konferensen om bygdernas rättigheter på Ramsele konferenscentrum med utsikt över niporna. Den utgjorde kulmen på en process som startat flera år tidigare. Det är svårt att ange exakt vad som blev den utlösande faktorn, men det går att peka på milstolpar. En av dem var samförsörjningsprocessen i Edsele som smög igång 2020, och som i sin tur hade föregåtts av Nipakademins mångåriga engagemang för att återskapa lokal matproduktion i bygden. Naturbrukskonfererensen i Ramsele 2011 var en annan milstolpe. Tidigt diskuterades rätten till lokal rådighet, att den lokala befolkningen kan sörja för sin egen existens. Alla initiativen bidrog till de självorganiserande processer som till slut integrerade lokalsamhällena i ekosystemen och slöt kretsloppen på närmare håll – ekologiskt, socialt som ekonomiskt. Det blev en hållbar och cirkulär omställning till hållbarhet.
Matsuveränitet stod i centrum. Samförsörjningsprocessen ledde till att det lokala jordbruket fullkomligt exploderade. En mängd nya arbeten skapades när befolkningen analyserade sina behov och satsade på lokala odlingar. Det blev en inflyttning av familjer som helt eller delvis involverades i produktionen. Landskapet öppnades allteftersom djurhållningen återinfördes. Skogarna återtogs som både skafferi, apotek och kyrka, med sitt överflöd av bär, svamp och vilt. Fäbodar startades upp på nytt och de många korna på skogen byggde ekosystem som lagrade in atmosfärens kol. Exemplet togs efter i hela Europa när Byakademin öppnade ett lokalt lärcenter för byutveckling. Den lärande turismen medförde ytterligare inflyttning. Eftersom de flesta resor och transporter inom bygden behövde annan drivkraft än fossila bränslen i den postfossila eran, fick cykeln ett uppsving. En lokal cykelhandel och cykelverkstad öppnades med den nya tidens högeffektiva och materialsnåla cyklar.
Tändande gnistor, brandfacklor och avgörande vägval
Utmaningarna på vägen till Ramselekonferensen var många, likaså de tändande gnistor som satte fart på förändringens eld. Någonstans under blåbärsrisen hade en helig ilska legat och pyrt ända sedan det gamla miljonprogrammet hade tömt byarna på folk. I dessa trakter hade man aldrig glömt. Det var ingen slump att det var just i Ramsele som en försvarare av ”centralbyråkraterna” blev kastad i vattnet, i den minnesvärda TV-serien ”Ville, Valle och Viktor” i början av 70-talet. Här fortsatte man drömma om att vända flyttströmmarna och få se folkmassorna återvända. Inspiration kom även från andra initiativ i Sollefteå kommun som på olika sätt bidrog till en levande landsbygd. Skogsnäs var en förebild, även om hippiekollektivet hade väckt undran till en början. Deras engagemang blev en symbol för rätten att få bo där man vill. Ytterligare inspiration kom från Urkultfestivalen. Även där var rättvisa och rättigheter ett centralt tema, vare sig det gällde urfolk, hbtq eller kvinnor.
En stor brandfackla slog ned i kommunen i början av 2017, då BB hotades av nedläggning av centralbyråkraterna. Folket reste sig som en man och sa: Hit men inte längre. En ockupation inleddes och fortsatte år efter år. En del av motiveringen handlade om att en stängning skulle vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom kvinnohälsan hotades när det inte fanns resurser och barnmorskor på nära håll vid en födsel. De lokala partierna möttes över gränserna för att slå vakt om kommunens rättigheter. Där föddes en insikt om att den lokala kampen för överlevnad handlar om just rättigheter, att även en ort eller en by behöver bli respekterad som ett eget subjekt med egenvärde och rätt till advokat i domstol. Ett lokalsamhälle kan inte behandlas som ett objekt, en ägodel i händerna på staten eller storbolagen. Då försvinner människovärdet, allt som skapar mening. Bostadsbolaget Solatum fick ett utökat uppdrag: Att möjliggöra starka bredbandsbullerbyar över hela kommunen. Man valde att satsa framåt och stärka tilliten bland människor, istället för att ge upp.
Den stärkta självkänslan bland befolkningen ledde till ökade krav på att ta kontrollen över kommunens enorma anläggningar för vattenkraft och vindkraft. Kommunens övertag av Sollefteåforsen gav mersmak. Man accepterade inte längre att merparten av vinsterna fördes bort från bygden, samtidigt som både centralorten och byarna förföll på många håll. Ytterligare en tändande gnista kom med insikten att det nyöppnade regementet inte var till för att skydda Sverige utan för att bana väg för NATO-styrkor från Norge i händelse av krig. Sollefteå blev plötsligt väldigt utsatt utan att få så mycket tillbaka. Ramsele och Edsele hade visat att inflyttning och arbetstillfällen kunde skapas på andra sätt, genom egen produktion och förädling av mat som lyfte hela trakten och som dessutom banade väg för ett hållbart samhälle. Regementet stängdes lika snabbt som det hade öppnats av centralbyråkraterna.
En utlösande orsak till stängningen kom när fossila bränslen började sina och byråkraterna ville ge regementet förtur till bensinmackarna. Plötsligt upplevdes militären som en tärande parasit snarare än en närande verksamhet. Kommunen protesterade och krävde istället att befolkningens hälsa prioriterades, inte minst behovet att hålla igång de lokala och regionala matkedjorna från jord till bord och tillbaka. Kommunen valde freden, vilket visade sig bli ett avgörande vägval. Det var en stor framgång för den nya fredsrörelsen som talade om fred på jorden och fred med jorden, inte bara frånvaro av krig. ”Fred” handlade om chansen för lokalsamhällen att få leva hållbart inom planetens gränser, om lokala svar på globala kriser, om levande matjordar. Fred som rättighetsbaserade relationer, med ömsesidighet och respektfull samverkan. Fred byggd på mångfald, inkludering och rättvisa. En sådan definition blev en upprättelse för landsbygdens befolkning, eftersom lokalsamhällen alltid drabbats värst av krig och konflikter. Konflikter som ofta handlat om naturresurser i byarnas närhet.
Fred med jorden, med skogen och mellan folken
Temat om fred med jorden visade sig bli det stora genombrottet som banade väg för Ramsele-Edselebygdens rättigheter och segertåget över världen. Befolkningen hade länge fått bevittna hur det stora skogsbolaget skövlat skogarna och ersatt dem med trädplantager, där de importerade contortatallarna stod på led som soldater i en invasionsarmé. Men när jordfredsrörelsen fick fäste i trakten, med sina krav på rätten att producera mat i fredlig samverkan med jorden och varandra, började man se på skogarna på annat sätt. Matskogarna behövde återskapas för att klara av målen om samförsörjning. De fåtal personer som hade tjänat på bolagens närvaro, små skogsägare och en del skogsarbetare, behövde inte längre inkomsterna därifrån eftersom de engagerades i matproduktionen. De stora skogsmaskinerna såldes, och därigenom slapp de tidigare ägarna kraven att ständigt hålla igång för att betala ränta och amorteringar på maskinerna – till storbankernas förtret. Den lärande turismen gav ytterligare inkomster, när övriga världen ville lära sig hur skogarna kunde bidra till såväl mat som klimat.
Men skogsbolagen gav sig inte utan kamp. Utvecklingen kom till en punkt där befolkningen satte ned foten, precis som vid BB-ockupationen: Hit men inte längre. Man ockuperade skogarna eftersom analyserna hade visat att de skulle behövas för att säkra befolkningens livsmedelsbehov i den postfossila eran. Det var bråttom, och fanns inte tid att vänta på långsamma politiska processer medan de sista matskogarna omvandlades till kalhyggen och plantager. Det kom hjälp från oväntat håll. Ett nödrop hade gått ut till den tyska miljörörelsen, som hade uppmärksammats på skogsbolagens falska propaganda om att kalhyggen skulle vara hållbara och klimatvänliga. På mycket kort tid mobiliserades den tyska opinionen och bojkottade alla svenska skogsproduktioner, från bindor till papper. Skogsbolagen tvingades på knäna och ockupationen målade om hela det politiska landskapet i Sverige. De partier som hade tillåtit skövlingen av de livsviktiga livsmiljöerna föll hårt, medan en helt ny omställningsagenda tog över riksdagen.
En viktig höjdpunkt var den stora skogsfredsdagen. Hundratusentals demonstranter mötte upp från hela Skandinavien, Tyskland och övriga Europa. De samlades på ett gigantiskt kalhygge som just hade öppnats strax söder om Edsele. Alla var medvetna om att hela kontinentens framtid stod på spel på den platsen och just den dagen. Där möttes vår tids alla hållbarhetsutmaningar, ett vägskäl för mänskligheten. Det var inte bara civilsamhället som hade mobiliserat. Företrädare för världens olika trossamfund slöt upp, och ärkebiskopen höll en freds- och försoningsmässa på kalhygget med löften om en radikal förändring av kyrkans skogspolitik. Från och med nu gällde fred med naturen, fred med skogen och fred mellan folken istället för krig om de sista naturresurserna. Där och då krävde ärkebiskopen, till allas jubel, att naturen skulle få egna rättigheter. Det var en självklar upprepning av biskoparnas krav från 2021 om att kriminalisera livsmiljöförstörelse – ekocid. Ledande representanter från Sveriges arbetarrörelse var också på plats och upprepade sina krav på att rättigheterna omsattes i ekocidlagstiftning som kriminaliserar förstörelse av ekosystemen, något som Olof Palme hade efterfrågat redan på den första internationella miljökonferensen 1972.
Politiskt maktskifte och FN-deklaration om bygderättigheter
Den nya regering som valdes strax efteråt bars fram på en våg av omställningsentusiasm, inspirerad av en stark mångfaldsrörelse. Det var den hundrade apans effekt: En kritisk massa av befolkningen hade insett hur allting hörde samman i levande system och hur förändringar i små samhällen möjliggjorde en global samhällsomvandling. Plötsligt visste nästan alla samma sak. Landet fick den yngsta statsministern genom tiderna, en kvinna som valdes utanför de traditionella politiska grupperingarna. Några avgörande beslut fattades omedelbart: Det nya miljonprogrammet med återflyttning till landsbygden blev högsta prioritet, som en central strategi för en hållbar omställning och en cirkulär, regenerativ ekonomi. Skogarna konfiskerades från storbolagen och återlämnades till de lokala bygderna. Aktiebolagslagen ändrades så att bolagen blev förpliktigade att prioritera samhällets rättighetsägare före de egna aktieägarna.
Framför allt infördes naturens rättigheter i grundlagen, och miljöbalken kompletterades med en kriminalisering av ekocid. Det kom högljudda protester från vissa delar av näringslivet som talade om ekonomisk katastrof och massarbetslöshet. Inget av detta inträffade utan bolagen visade sig snabbt kunna ställa om sin verksamhet för att följa de nya lagarna, precis som hade varit fallet i England i samband med slaveriets avskaffande i början av 1800-talet. Men befolkningen i Ramsele och Edsele var ändå inte nöjda. En central pusselbit fattades. De visste att allt skulle kunna tas ifrån dem igen, precis som under industrialiseringen. Med inspiration från USA, där rörelsen för naturens rättigheter var sammanvävd med rörelsen för ”community rights”, tryckte man på för nästa steg: Bygdernas rättigheter. Man visade att ekosystemens rättigheter var oupplösligt förenade med rättigheter för den lokalbefolkning som värnade om sin natur, i samspel med omgivningen. Därför togs nästa steg med planeringen av den internationella konferensen om bygderättigheter. Stödet från kommunen var massivt och Ramsele-Edsele företagarförening gick i spetsen. Föreningen hade färgats av alla omvälvande händelser och var nu en förebild för ett blomstrande näringsliv, näringar som ger liv på riktigt.
När konferensen gick av stapeln var marken väl förberedd. Regering och riksdag var redan med på noterna och hade förberett nästa stora proposition om lokala rättigheter. Konferensen hade föregåtts av en lång process där lokalbefolkningen i Ramsele och Edsele hade formulerat sina egna rättigheter, samarbetat med lokalbefolkningar och juristorganisationer över hela världen, och även arbetat nära regeringen med att formulera ett FN-förslag som på engelska kallades The Universal Declaration of Community Rights. Deklarationen innehöll, som en självklar del, även rättigheter för områdets alla ekosystem. Lokalbefolkningen fick uppdraget att bevaka dem och föra naturens talan. Allt detta förmedlades på konferensens första dag. Tillit, mångfald, öppenhet och demokrati lyftes fram som grundläggande rättigheter för levande lokala förvaltningskulturer. Statsministern var på plats och höll ett historiskt tal där hon bad om ursäkt för 1900-talets omdaning av samhället, med en urbanisering och konsumtionsbaserad industrikultur som hade visat sig bli så ödesdiger för hållbarheten. Hon nämnde alla försök till förändring som inte hade gett effekt, eftersom de byggde på samma föråldrade industritänkande, exempelvis bidragsprogram som hade behandlat landsbygden som ett problem istället för en lösning.
Edsele blev centrum för rättighetsrevolutionen
Efter konferensen samlades vi i Byakademin som vanligt på det lärcenter för byutveckling som tidigare hade varit Thorstens hem. Vi såg ut över platsen med de många byggnaderna och häpnade över hur snabbt utvecklingen hade gått. Förutom det vackra lärcentret fanns det idag en mängd andra verksamheter på plats. Världens första bredbandsbullerby hade officiellt öppnats i grannskapet av Solatums ordförande. Vid invigningen hade Anders Linder från Ville, Valle och Viktor sjungit sin Bredbandsbullerbyblues, som han lovat. En annan verksamhet var Glokalkassan, en viktig aktör för att möjliggöra finansieringen av den glokala omställningen. Kassan hade byggts när regering och riksdag med överväldigande majoritet beslöt att de privata, vinstdrivande affärsbankerna inte längre skulle vara ensamma om att skapa samhällets pengar. Rätten till en blomstrande lokalekonomi var en av hörnstenarna när lokalsamhällets rättigheter skrevs in i grundlagen, jämte rätten till lokal rådighet och lokal demokrati – ett genombrott i rättighetstänkandet som delvis hade utgått från denna plats. Andra byggnader hyste ateljéer och spaanläggningar – kreativiteten och möjligheten till vila och återhämtning var viktiga. Byabastun med utsikt över älven var extra populär.
Just denna dag var allting lugnt, lugnet efter stormen. Även Petra var med oss, Petra som hade varit projektledare för det första Solatumprojektet om bredbandsbullerbyar. Föga hade vi anat att det bara var början på en massiv omställning där Solatum fick lära upp andra bostadsbolag. När vi såg tillbaka på hela rörelsen kände vi oss extra berörda av hur städernas folk, från arbetare till företagare, forskare och politiker, hade uttryckt sin tacksamhet över landsbygdens solidaritet med städerna. Den mänskliga civilisationen var nu inne i utmanande tider, efter att det globala transportsystemet hade minimerats i takt med minskad oljetillgång och städerna inte längre kunde hållas under armarna med subventionerade resurser. Det var knappt om mat och alla fick hjälpas åt. Ramsele och Edsele var en av de bygder som hade säkerställt att det ändå fanns något att bygga på, att svält hade kunnat undvikas. Långt innan den lokala maten var en självklar rättighet, hade man startat de lokala processer som idag räckte för att även förse städerna med ett minimum av föda. Det skulle bli bättre, men det skulle ta tid.
Men det fanns ändå hopp i luften. Rörelsen var igång sedan länge, i land efter land. Och när startknappen nu hade tryckts in i Ramsele-Edsele för att lägga den sista pusselbiten i form av lokalsamhällens rättigheter, kunde vi konstatera att samhällsomvandlingen var ett faktum. Inte klar, men ostoppbar. Direkt efter att de lokala rättigheterna hade utropats i trakten följde vänbygden Järna efter. Sedan gick det fort… När jag idag ser tillbaka på den där dagen med gänget i Edsele, tänker jag att den rättighetsrevolution som hade påbörjats med franska revolutionen fullbordades där och då. En lite högtidlig tanke, antagligen inte helt korrekt, men inspirerande. Det var något vi inte hade kunnat drömma om att vara del av när Byakademin bildades. Rättigheter hade vuxit från att inte bara omfatta mänskliga individer utan hela folk och lokalsamhällen. Inte bara människor utan hela naturen. De handlade om grundläggande rättigheter till mat och till överlevnad. Men också rätten för lokala gemenskaper att få blomstra och utvecklas i ett ömsesidigt och inkluderande utbyte med omgivningen.
Framför allt handlade utvecklingen om rätten till det goda livet. Ett liv i balans med naturen, med omvärlden, med varandra och de platser vi lever på, liksom med oss själva. Med rättvisa och rättigheter för allt levande. Ett roligt och meningsfullt leverne, där våra individuella och gemensamma liv bidrar till mer liv för framtida generationer. Urfolken hade visat vägen, exempelvis den andinska livsfilosofin som också kallades Sumak kawsay – det goda livet. Barnens rättigheter var lika viktiga, barnen var ju uppdragsgivarna som hade format allt vi gjorde i Byakademin. Resan hade inte alltid varit lätt, men tanken på uppdragsgivarna hade hela tiden gett ny energi. Visst gjorde vi många misstag, men oj vad vi lärde oss på kuppen. Lärandet är och var det viktigaste. Det enda verkliga misstaget skulle kanske ha varit att ge upp. När jag nu sitter och bläddrar bland minnen finner jag ett citat från 2007, då några invånare i Skogsnäs ordnade picknick i skogen för att stoppa storbolagets kvävegödsling. Bären, svampen och barnen var hotade. En av demonstranterna sammanfattade vilket mod som ibland kunde krävas för att sätta gränser och visa att en annan värld var möjlig: ”Man har en massa rädslor inom sig som håller en tillbaka, men när man kliver över det så upptäcker man att det är en rättighet man har, att säga vad man tycker.” Det sätter ord på hela resan, frigörandet där folket blev medskapare av framtiden.
