Engelsk titel: “A Road to Denial: Climate Change and Neoliberal Thought in Sweden, 1988–2000”
Av: Kristoffer Ekberg och Victor Pressfeldt
Sammanfattning
Denna artikel vill visa på att nyliberala och konservativa aktörer, finansierade av fossilindustrin, har identifierats som avgörande delar av en klimatförnekarrörelse sedan åtminstone 1980-talet. Författarna hävdar att den här skärningspunkten härrör från mer än bara egenintresse som underblåser klimatförnekarrörelsen.
Genom att fokusera på den intellektuella utvecklingen och sociala nätverken hos kärnaktörer inom miljödebatten i Sverige spårar författarna historien om motståndet mot miljöreglering i ett land som utropar sig till att vara en miljöpionjär. Deras analys visar att komplexiteten i klimatförändringar till en början tillhandahöll argument för nyliberal politik men att i ett senare skede så var motståndet till klimat- och miljöåtgärder genomsyrad av en nyliberal idéskola.
Deras resultat visar vikten av att granska ekonomiska paradigm och tankestilar som har möjliggjort förseningen i det klimatpolitiska arbetet samt det fortsatta behovet av historiska och geografiskt specifika studier av klimatförnekelse.
Slutsats
Artikeln kartlägger den svenska debatten om miljöskydd bland aktörer kopplade till en nyliberal idéskola. Den visar hur förespråkare för den nyliberala idéskolan skiljde sig i sin uppfattning om hur marknadsvänliga regleringar kunde begränsa miljöförstöring. Författarna poängterar att den lilla offentliga arenan är det som tvingade fram annorlunda aktörer att tävla om samma utrymme och på så sätt visa de befintliga nyanserna och olika nyliberala traditioner. Medan tidigare forskning på ett avgörande sätt har visat kopplingarna till fossila bränsleintressen i form av utvinningsindustrier, visar den här artikeln skärningspunkten mellan både intresse och engagemang i klimatpolitik.
Resultaten visar hur svaret uppstod och förändrades över tid: inte som en fördefinierad verktygslåda som hanteras av ett enskilt intresse men som konkurrerande förklaringar som delar en gemensam grund i en nyliberal idéskola. Vidare visar författarna att det i många avseenden var samma aktörer som föreslog nyliberala svar på frågan om klimatförändringar i slutet av 1980-talet som även ledde den mer organiserade klimatförnekelserörelsen sedan 2000-talet när svaret på problemet inte längre passade in i den nyliberala idéskolan. Således är förekomsten av en nyliberal idéskola i nuvarande klimatförnekarrörelser inte ett rent avbrott från centristisk eller pragmatisk nyliberalism men en utveckling till en auktoritär form där både argument och aktörer finns kvar.
Författarna hävdar att klimatförändringarnas konsekvenser i termer av komplexitet och osäkerhet fick nyliberala reformer att verka ”naturligt” för flera aktörer i slutet av 1980-talet. Samtidigt isolerade dessa argument industrin från direkt inblandning från staten vilket ledde till ett samlat försvar av industrin och ekonomisk tillväxt i publikationer baserat på en stark känsla för teknologisk determinism. Skiljelinjen mellan aktörerna verkar vara frågan om branschen behövde göras grön eller om det skulle bli grönt bara genom att driva sin egen logik. Båda positionerna tyder på en misstro mot demokratiskt och offentligt inflytande om miljöskydd i andra former än från konsumenter.
Miljörörelsen framställdes som driven av baktankar, särskilda intressen eller av religiös övertygelse. Här är inflytandet från public choice-teorin uppenbart, och frågan om huruvida man kan lita på opinions- och kunskapsregimer utanför marknaden/industrin/ekonomin verkar också vara en avgörande klyfta mellan aktörerna i mitten av 1990-talet.
En annan vändpunkt kan vara intressefrågan och att när miljö- och klimatpolitiken verkligen började implementeras såg vi en påtryckning i debatten för att skydda nationella industrier genom idén om harmoniserad och fulländad politik på den internationella arenan. Detta tryck för att isolera den nationella industrin ytterligare visar det lilla steg som krävs för att vissa aktörer inom denna sfär ska gå samman med den nya och mer extrema nyliberala idéskolan.
Avgörande för vår förståelse av klimatpolitikens fördröjning idag verkar alltså vara att fossilindustrin definitivt är den mest ivriga kritiker av progressiv klimatpolitik och att man lyckats vara en bromsande kraft som är mot klimatåtgärder, men att olika inhemska industriella intressen, även i ett land som saknar utvinning av fossila bränslen, spelar en liknande roll. Det betyder att även om aktörer inte hade ett egenintresse i att bevara fossila bränslen, så agerade de som om de hade haft det.
De amerikanska fossilbränsleföretagen spelade en avgörande roll i spridningen av klimatpolitisk motstånd, men hur miljöpolitiken har hindrats historiskt sedan 1970-talet leder oss att ifrågasätta om roten till motståndet inte återfinns i samband med vissa ekonomiska och politiska rationaliteter snarare än i fossilindustrin som sådan.
Ovanstående utdrag är en översättning gjord av Rand Nezamaldin och Nikolas Berg, redaktionen på cirkularekonomi.se. Översättningen är baserad på sammanfattning och slutsats från den längre engelska artikeln: “A Road to Denial: Climate Change and Neoliberal Thought in Sweden, 1988–2000” som är skriven av Kristoffer Ekberg och Victor Pressfeldt. Läs den fullständiga pdf artikeln här.