Nyåret 2023: Vilka är vi och vilka kan vi bli? 

Ljusgrönt lövverk av hasselbuskar som omger en stig.
Bild från vandring i hassellund på Svartsö i Stockholms skärgård. Bild: Mårten Laurell Thorslund

Om ansvar och ansvarsutkrävande mot de som utnyttjar andra för egen vinning, vad som menas med stark cirkularitet och hur vi kan nå dit.

Med 2022 i färskt minne kan det te sig utmanade och för vissa kanske rent av provocerande att försöka hitta positiva tecken i tiden. Så jag ska ge det ett försök men det blir något av en utmaning att se på 2023 med tillförsikt.

Låt mig börja med en grov generalisering. Jag tror att genomsnittspersonen på planeten Tellus som blickar in i kristallkulan ser en hel del orosmoln. Och då har jag ändå räknat bort en betydande andel av klotets 8 miljarder människor som befinner sig för långt ner på den maslowska behovstrappan för att oroa sig över bankens utlåningsränta, stigande energipriser och arbetslöshet- och inflationstatistik.

För trots att saker och ting över tid blivit väsentligt bättre för många av världens fattigaste, vilket inte minst Hans Roslings statistiska trollerinummer visat, så lever fortsatt oförsvarligt många under förtryck och fattigdom. På senare år eskalerar också de senaste decenniernas ökade ackumulering av rikedomarna för världens 0,01, 0,1 och 1 procent rikaste. Inte minst och ganska häpnadsväckande nog gäller detta i länder som Sverige. Den som tvekar och ännu inte orkat sig på den franska nationalekonomen Thomas Pikettys mastodontverk Le Capital au XXIe siècle kan med fördel läsa den svenska sammanfattningen av den omtalade boken i form av Kapitalet i det 21:a århundradet av Thomas Piketty – sammanfattning och svenskt perspektiiv av Jesper Roine, som är docent vid Handelshögskolan i Stockholm. Eller så kan man läsa 2022 års Stora Journalistpristagaren i kategorin “Folkets röst”, Andreas Cervankas Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika. Dessa två böcker borde för övrigt ingå som standardverk i landets ekonomiska utbildningar och läsas av Sveriges alla politiker och företagsledare för att vi inte ska hysa för uppblåsta tankar om oss själva och vårt land. 

Det faktum att Andreas Cervanka tilldelats just priset “Folkets röst” visar lovande nog på en ökande andel före detta obotliga, blåögda svenska optimister. Jag hoppas att Svensson har börjat se på Sverige och på oss själva med lite annan blick. Så också på de ekologiska, ekonomiska och sociala kriser som torna upp sig. Kanske har rent av den tills nyss “heliga kon” Hans Rosling och dennes glorian halkat lite på sniskan bara ett par år efter dennes bortgång? Kan den smått verklighetsfrånvända tron på det egna landets förträfflighet fått sig en välbehövlig törn som kan få oss att resa oss borta av oss det historiska dammet, kasta av oss överrocken och Bror Duktig-oket och ta nya tag?

Vilka är vi 2023? 

Jag tror åtminstone att en kalldusch kan vara produktiv för att vi ska kunna se med andra ögon på framgångsberättelser djupt rotad i oss, det svenska självkänslan och med vad som associeras med vår roll i globaliseringen, industrialiseringen, effektivitetstanken och vår roll som framstående inom diverse områden. Så här kommer ett förslag till Sverige 2023: Fundera på vilka vi är och vad som händer när vi säger att vi duger gott och väl som person, vän, nation, kommun, byinvånare och medborgare – helt oavsett huruvida vi gör vad Sveriges industriledare, tillväxtvurmare och rosenbadologins förkämpar vill ha av oss.

Ordet ekonomi kommer ju från grekiskans oikos (hus) och noimos (lag). Vad är då vårt hus lag om vårt hus är Sverige? Kanske kan vi stärkta av vår nyfunna självständighet och självförtroende så att vi vågar belysa intressekonflikter och ifrågasätta rättvisan i hur den globala kapitalistiska ekonomin är organiserad. För stället för en ärlig självrannsakan ser vi snarast läpparnas bekännelse och hur mäktiga och hur ultrarika personer och institutioner exemplifierat av tondövheten och den bristande markkontakten i hur Klaus Schwab och World Economic Forum jagar affärsmöjligheter och andra sätt att stärka sin redan cementerade mak i covidpandemins kölvatten. Man behöver nämligen inte alls vara konspiratoriskt lagd för att ogilla tankegodset i hans persons och organisations “verk” The Great Reset från 2020. Börjar tiden kanske bli mogen att gränssätta den otyglade nyliberala agendan?

Uppvaknandet och att möta kriserna som vuxna

Något har hänt även i Sverige som från början har rekordstor tilltro till institutioner, politiska system och som har haft turen att förvalta väl fungerande system och leva i ett land som levt i fred i över 200 år, vilket är väldigt ovanlig. Det finns tecken på att vi börjar inse att allt det goda vi har byggt upp inte kan tas för givet utan måste vårdas och återbrukas i den starka cirkularitetens anda – så även rättvisan och solidariteten med oliktänkande och marginaliserade grupper.

Jag hoppas att vi under 2023 inser att vi kan välja att självmant förebyggande och hantera mycket av det vi nu så smärtsamt tvingas gå igenom. Jag tänker på ökad polarisering, faktisk eller sociala media-fiktiv sådan, en hotad demokrati, krig och ofred upplevs stå inför dörren,liksom ekonomisk, ekologisk och social utsatthet och oro. Framtidens historiker kan mycket väl se tillbaka på vår tid och konstatera att vi fram tills nyss levt i sedan mitten av 1900-talet levt i något av en bubbla, sett ur ett historiskt perspektiv. 

Kriserna kan lära oss hur allt hänger samman och att de måste mötas sammanhållet. Idag kan vi alla se sammanlänkade och mer frekventa finanskriser, klimatkrisen, krisen för den biologiska mångfalden samt utarmningen av människor som levande sprudlande varelser, liksom av naturresurserna som vi lånar. Vi agerar ofta kollektivt och individuellt som om vi, naturen och klotet är en aldrig sinande källa att ösa ur. Det är motsatsen till hushållning, den starka cirkularitetens hjärta.

Jag ber därför en bön för egen och andras uppvaknande och sinnesro om att släppa taget en smula och samtidigt ta kontrollen och bli vårt eget ödes mästare. Att välkomna ovissheten, att respektera det levande, de som kom före oss och de som ska komma efter oss, naturliga gränser, naturvetenskapliga, sociala, andras och våra egna. Bara så tror jag att vi håller i längden istället för att bränna ljuset som är vår livslåga i bägge ändar. Först då gör vi skäl för vårt självupptagna namn Homo sapiens, den kloka människoapan som sätter livsoptimering före vinstmaximering.

Elskåp som målats rosa med stor vit text FORGIVE. Bilden är tagen i Helsingfors 2019.
Bilden är tagen i Helsingfors. Vilka kan vi bli om vi förlåter oss själv och andra? Fotograf Mårten Laurell Thorslund.

Vem vill du vara 2023 och hur vi kan bli livgivande medskapare

Vi kan ta viktiga steg under 2023 för att bli de personer och den civilisation vi vill vara men inte fullt ut lyckats med. Vi kan bli underbara och livgivande för en större del av mänskligheten liksom för en stor del av alla levande organismer, och respektera behoven hos de som kommer efter oss och vårda arvet av de som kom före oss, gjorde plats och banade väg för oss liksom för de som ska vandra, kräla, flyga och krypa på planeten Jorden. Då kan vi närma oss vad som kan återgå till den respekt för livet självt som människan haft tidigare till andra livsformer utan att iklä oss en inbillad rustning av att vara odödliga, gudar och alltings överhuvud. Vi kan välja att bli medskapare i den stora livsväven som vi bara är en liten del av.

Vi Kan inte i nuläget kan göra anspråk på att vara ”skapelsens krona” men vi kan välja att visa och ge respekt för allt som gjort att vi kommit ända hit. Att ha modet att pausa från instinkter eller vanan som säger oss: “mer av allt”, “snabbare”, “bättre”, “optimera” effektivisera” osv. Att överväga andras intressen före vad vi uppfattar som vårt bästa. Då kan det enda logiska bli att avstå från en gammelskogsavverkning med hänsyn till att samernas hungrande renar behöver beta där eller för att den behövs som levnadsvillkor bland annat för en ovanligt rar orkidé istället för att den (eller var det kanske snarare vi?) skapar dålig stämning, som i Dalarna vilket bl a Dagens Nyheter rapporterat om.

Det finns bara ett sätt vi kan bli odödliga på och det är att lämna den här platsen i ett bättre skick än när vi fann den. Jag vill se att vi kan ge utlopp för den försiktighet, eftertänksamhet, intelligentia och visdom som ger mervärden som ekar ut i den kosmiska evigheten långt efter det att multimiljardären med små egon gett upp hoppet om att bli odödliga individer i universum. Kanske behöver vår civilisation i dess nuvarande form ges upp i sin helhet. Kanske behöver den bara stå tillbaka till förmån för andras. Att vara ekonomisk är att vara ekologisk. Att se om sitt hus lagar. För vårt hus är faktiskt inte vårt till att börja med. Vi delar det med en myriad andra livsformer som bör ges samma chanser som vi enkom för att det är det rätta.

Vad jag menar definierar Homo sapiens är en förutseende och mot horisonten spejande, vis livsform. En som månar om flocken men också arters samexistens. En fantastisk art som återupptäckt att vi är beroende av alla andra och som pausar lite, kanske ”står tillbaka” för andras höga nöjes skull.

Jag hoppas att vi 2023 kan står emot drivkraften att bedöma saker som önskvärda eller oönskade, att inkludera mångfald och osäkerhet. Att leva och låta leva. “Att skiljas är att dö en smula” som det heter. Men att skiljas från våra destruktiva sidor är också att pånyttfödas till något bättre. Så vem är du 2023?

Mårten Laurell Thorslund, Gammelsträng, Norrbo socken, Hälsingland, Sverige, Tellus, osv.

Profilbild på Mårten Laurell Thorslund på trädgården på Millesgården i Stokholm i höstsol.
Bild på artikelförfattaren från Millesgården i Stockholm. Fotograf Minna Laurell Thorslund.
Om Mårten Thorslund 4 Articles
Jag är 46 i år och lever med min fru, två döttrar och husdjur i ett hus i Norrbo socken, Dellenbygden i Hälsingland. Miljövetare, realistisk optimist som verkar för stark cirkularitet, resurseffektivitet, blomstrande och motståndskraftiga lokalsamhällen, klimatneutralitet och att delta och ingå i viktiga sammanhang.