Dagens ekonomi sätter människans behov före alla andra arters och tar ingen hänsyn till naturen. Samtidigt är ekonomisk lönsamhet huvudmålet, vilket skapar artificiella behov där våra verkliga behov inte tillgodoses. I slutänden förlorar alla. Det är exempelvis få saker som produceras idag med målet att de ska återvinnas. Detta har resulterat i otaliga berg av skräp som vi inte vet vad vi ska göra av, för att inte nämna all förorening detta medfört i naturen, både på land, i luften och i haven. Inte nog med att vi måste stå ut med nedskräpningen och föroreningarna: mer än 90% av oss måste också nöja sig med sämre materiell välfärd än vad som blir möjligt med rättvis fördelning av resurser. Om vi ska tillgodose allas behov och inte kvävas i vårt eget skräp så behöver vi tänka om.
En lösning som har presenterats för skräp-problemet är ett cirkulärt tänk, där man redan i designfasen utformar varan eller tjänsten så att råvaror som används ska återvinnas och återanvändas. Men vi lyckas inte särskilt bra med det på global nivå visar den senaste rapporten från the Circularity Gap Reporting Initiative att världsekonomin bara till 7,2% är vad som kan beskrivas som cirkulär vilket innebär en försämring för tredje mätningen i rad (2020 och 2018). Det råder i praktiken ett väldigt stort överuttag av råvaror och väldigt mycket spill (förluster) och avfall skapas i den övriga processen, då huvudfokus fortfarande är ekonomisk lönsamhet och de konstgjorda behov som detta skapat. Denna utveckling har resulterat i att återvinning åsidosätts och blir långt nedprioriterad. När återvinning blir så nedprioriterad kan man inte utveckla nya metoder för återvinning, som möjligtvis skulle kunna vara cirkulära. Detta sätt att prioritera mål har lett till en urvattnad och gröntvättad syn på cirkulär ekonomi som kan kallas svag cirkularitet och är det ledande sättet att göra affärer på idag.
Motsatsen till svag cirkularitet är stark cirkularitet. Den starka kommer närmare den vision som endast är teori i den svaga: Ett slutet kretslopp där inget går till spillo. Målet är att all produktion sker med återvinning i åtanke redan från ritbordet och med utgångspunkten att kraftigt minska uttag av energi och material ur jorden, luften, kosmos (t ex solens energi), haven osv. Förhoppningen är att cirkulera alla råvaror i ett slutet kretslopp där de används åter och åter igen i diverse olika produkter. Den starka cirkulariteten erkänner att detta är en omöjlighet i den globala ekonomin, men mer möjligt i den lokala där avståndet mellan produktion och konsumtion nästan helt kan elimineras. Nolltolerans mot spill och avfall som huvudmål skulle förmodligen bättre tillfredsställa alla våra “verkliga” behov och samtidigt möjliggöra en hållbar ekonomisk lönsamhet. Men detta blir bara möjligt när lönsamheten inte är huvudfokus, utan underordnad ekologisk hälsa och social rättvisa. De målen kan leda till en ännu högre reell välfärd än vad vi kan föreställa oss idag då mer tas tillvara på.
Vilken sorts teknik behövs i det cirkulära samhället?
Teknik kan inte ensamt rädda oss, men när huvudmålen handlar om ekologisk och social rättvisa, kan den vara till hjälp. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att det fanns materia som går att forma och omforma till diverse olika verktyg med en 3D-printer, en verklighet med dagens teknologi. I stället för att varje individ äger en hel uppsättning verktyg så har man rätten att använda ett maskinrum med en 3D-printer och mjukvara på en dator som tillåter en att printa ut det verktyg man behöver för stunden. När man är klar med verktyget så återvinner man den i samma maskinrum till ett nytt verktyg som någon annan har behov av. Det är inte möjligt med dagens teknologi att forma om materia på det sättet men man kan använda en sådan utopisk målbild och jobba mot en bättre framtid därifrån man står.
Missförstå mig nu inte att jag med det menar att tekniken skulle kunna lösa allt. Meningen med exemplet ovan är att mindre kan betyda mer genom en delningsekonomi och kollaborativ ekonomi. I stället för att alla äger varsin halvbra gräsklippare så delar man i en granngemenskap på en mycket bra och effektiv gräsklippare samt på andra verktyg som sällan används. I stället för att alla ska äga varsin bil som står still mer än 95% av dygnet så kunde vi ha bilpooler där vi har tillgång till flera sorters bilar som är anpassade för olika tillfällen och behov. På så sätt får vi ett större utbud med mindre materialåtgång. När vi delar på saker bildar vi också relationer som ekonomiska transaktioner inte kan ersätta. Vem lagar t e x maskinen när den trots allt går sönder? I en grannsamverkan uppstår en delande ekonomi som kan vara bas i en stark cirkularitet. Samtidigt kräver stark cirkularitet att vi tänker ett steg längre: Vi kanske behöver sluta använda gräsklippare och vi kanske behöver skapa lokalsamhällen där bilen blir överflödig. De maskiner, transportmedel och andra verktyg som ändå behövs för att stödja de lokala gemenskaperna skulle kunna servas av auktoriserade företag och personer som också försäkrar en lång livslängd. Samt, som tidigare nämnt, att råvarorna i produkterna återvinns rätt och får bli till nya produkter som vi kan ha nytta av.
Mitt bästa är avhängigt av allas bästa
Utmaningarna med implementering av stark cirkularitet som jag ser det är alltså dagens ekonomiska system som fokuserar på ekonomisk vinning. Vilket i sin tur resulterat i vår mentala inställning till äganderätten. Behovet att allt ska ägas är förmodligen ett resultat av vårt konkurrensbaserade ekonomiska system som har egenintresse och vinstmaximering som huvudsyfte. Om vi börjar tänka om på individnivå att mitt bästa ligger i att alla andra också får sitt bästa så finns det en möjlighet för omprogrammering. Med en sådan omprogrammering i vår mentalitet på individnivå så tror jag att vårt ekonomiska system kommer att följa efter och anpassas till att tillgodose mänskliga behov rikligt inom de planetära gränserna med hänsyn tagna till klimat, miljö och natur.
