Socialt boende är en växande rörelse inom cirkulär ekonomi. Målen är bland annat att kombinera energi- och utrymmessmarta boendelösningar med hållbara gemenskaper och i många fall även odling. Här berättar arkitekten Petra Henriksson om sin dröm om flerfamiljsboende som tar hjälp av naturens lösningar för att möta framtidens behov.
The stacked village, eller Den staplade byn var en idé som föddes under första året på mina masterstudier. Huset fick slutligen namnet The Hive, då de engelska synonymerna engage, collect, gather, store up och assemble kändes intressanta utifrån vad jag ville uppnå. Den uppenbara likheten med en tecknad bikupa går kanske inte att missa och kan ge associationer till bisamhällen, men den rundade kon-formen handlar egentligen om att skapa starkast möjliga husskelett med minsta möjliga material, och samtidigt ge en katedralliknande rumslighet. Formen “vilar” och blir stark då den lutar sig in mot sig själv på samma sätt som en kåta eller en igloo. Helt enkelt ett uråldrigt sätt att arbeta med naturen och tyngdlagen istället för emot den.
Platsen våra lärare gav oss att arbeta med var området Umedalen ca 5 km från Umeå centrum. Stora villaområden, låga lägenhetshus och skolor som ligger utspridda längs med Umeälven och som successivt glesas ut i jordbruksbygd. Mellan Umedalen och Umeå centrum finns dock en del mindre stycken jordbruksmark med historiska anor varav en del ägs av kyrkan. När jag arbetade med platsen hade marken legat i träda i ganska många år, och sly hade börjat växa. Här låg perfekt odlingsmark oanvänd alldeles intill staden.
Jag struntade helt ärligt i Umeås behov av fler bostäder för alla nya invånare, utan ville bara skapa en byggnad som kunde tillfredsställa eller underlätta för så många mänskliga behov som möjligt. I synnerhet i en framtid där många av dagens och det sena 1900-talets byggnader troligen inte kommer att möta framtidens komplexa problematik särskilt väl. Därför var det till exempel viktigt att byggnaden var offgrid från stadens el och värmesystem samt trots sin höjd var stark nog att hantera framtidens alla typer av extremväder.
På dagens landsbygd har man sällan tänkt i termer av att spara yta. Gårdar med långa avstånd från varandra och stora ekonomibyggnader som sprider ut sig på gårdsplanerna är schablonbilden av landsbygdens boplatser. Detta har sina givna förklaringar.
I en stad bygger man å andra sidan gärna på höjden för att få in så många människor på så liten yta som möjligt. Markpriserna är i regel höga och byggföretag vill oftast maximera exploatering för att göra så stor vinst som möjligt. Många gånger leder det till prispressade projekt som inte fungerar så väl med den äldre, lägre och redan existerande bebyggelsen i staden. Men det finns trots allt en idé om yteffektivitet att ta med sig här.
Mitt projekt tog behovet av effektiv ytanvändning från staden, till en bit stadsnära jordbruksmark. Inte för att tjäna pengar utan för att lämna så mycket odlingsyta som möjligt obebyggd. Det åtta våningar höga kupformade huset hade invändiga loftgångar som fick utgöra en slags bygator på höjden. Den stora gemensam ytan i bottenplan med vinterträdgård, omringad av alla gemensamt nyttjade funktioner skulle fungera som ett litet torg. Några exempel på ytor inom husets väggar var tvättstuga i anslutning till vävstuga och syrum, bastu, bageri med café, snickeri samt ett rum för konst och musik. Källaren rymde ett matlager som skulle räcka minst ett år och var även tänkt som en matresurs för omgivande grannar, kanske via ett andelssystem.
Idén med att samla alla vitala funktioner inom husets väggar var dels en fråga om tillgänglighet för äldre eller rörelsehindrade. Det är inte så vanligt att bygga källare under hus idag men det kändes viktigt att ha matlagret tillgängligt för alla. En källare i betong som du når direkt från din lägenhet kan även fungera som skyddsrum om det skulle behövas i en politiskt och militärt ostadig framtid.
Att välja att bo i detta hus skulle kräva en hel del samarbete, något vi inte är så tränade i dag. Kanske skulle man äga det tillsammans. Det skulle innebära en del av det goda och det onda med allt vad det innebär att bo i en by. Ett visst mått av konflikter och kompromisser, men också en möjlighet att dagligen vara sedd, att hjälpas åt och umgås utan att behöva planera i förväg. En typ av självklarhet och spontanitet i den mänskliga samvaron som många känner fattas dem idag.
Intresset för byggemenskaper har växt i Sverige de senaste åren och visar att det inte är ett unikt behov att vilja samarbeta med andra för att nå en gemensam vision om sitt boende. Jag ser denna form av byggande som det naturliga steget för bostadsutveckling i framtiden. De som ska bo i huset bestämmer tillsammans hur de vill ha det. Få mellanhänder, inga vinstmarginaler till aktieägare – istället noga valda material och planerade gemensamma ytor med långsiktigt boende som mål.
Petra Henriksson
Illustration: Petra Henriksson
Artikeln är ett utdrag ur en kommande bok om bredbandsbullerbyar (Byakademin).