Engelsk titel: “A Road to Denial: Climate Change and Neoliberal Thought in Sweden, 1988–2000”
En sammanfattning baserad på en artikel av Kristoffer Ekberg och Victor Pressfeldt.
Sammanfattning
Denna artikel vill visa på att nyliberala och konservativa aktörer, finansierade av fossilindustrin, har identifierats som avgörande delar av en klimatförnekarrörelse sedan åtminstone 1980-talet. Författarna hävdar att det är mer än bara egenintressen som underblåser klimatförnekarrörelsen och att roten kan finnas i ekonomiska och politiska tankestilar.
Genom att fokusera på den intellektuella utvecklingen och sociala nätverken hos kärnaktörer inom miljödebatten i Sverige, spårar författarna historien om motståndet mot miljöreglering i ett land som utropar sig till att vara en miljöpionjär. Deras analys visar att medan komplexiteten i klimatförändringar till en början tycktes tillhandahålla argument för nyliberal politik med bland annat marknadslösningar, kom motståndet mot klimat- och miljöåtgärder i ett senare skede att präglas av en nyliberal idéskola.
Deras resultat visar vikten av att granska ekonomiska paradigm och tankestilar som har möjliggjort förseningen i det klimatpolitiska arbetet, samt det fortsatta behovet av historiska och geografiskt specifika studier av klimatförnekelse.
Författarnas slutsatser
Artikeln kartlägger den svenska debatten om miljöskydd bland aktörer kopplade till en nyliberal idéskola. Den visar hur förespråkare för den nyliberala idéskolan utmärkte sig i uppfattningen att marknadsvänliga regleringar skulle kunna begränsa miljöförstöring. Medan tidigare forskning på ett avgörande sätt har visat kopplingarna till fossila bränsleintressen i form av utvinningsindustrier, visar den här artikeln skärningspunkten mellan både ekonomiska intressen och engagemang i klimatpolitik.
Resultaten visar hur den mångfasetterade strategin uppstod och förändrades över tid: inte som en fördefinierad verktygslåda hanterad av ett enda intresse, utan som parallella spår med gemensamma rötter i en nyliberal idéskola. Vidare visar författarna att det i många avseenden var samma aktörer som i slutet av 1980-talet föreslog nyliberala svar på frågan om klimatförändringar, som sedan 2000-talet även har lett den mer organiserade klimatförnekelserörelsen när forskningens förslag på lösningar inte längre passade in i den nyliberala idéskolan. Således är förekomsten av en nyliberal idéskola i nuvarande klimatförnekarrörelser inte ett rent avbrott från centristisk eller pragmatisk nyliberalism men en utveckling till en auktoritär form där både argument och aktörer finns kvar.
Författarna hävdar att klimatförändringarnas konsekvenser i termer av komplexitet och osäkerhet fick nyliberala reformer att verka ”naturliga” för flera aktörer i slutet av 1980-talet. Det innebar bland annat att se kriserna som möjligheter till affärsutveckling baserad på marknadslösningar och privat konsumtion. Samma reformer sökte skydda näringslivet från direkt inblandning från staten eller förslag om politisk styrning. Samtidigt försvarades industrin och den ekonomiska tillväxten i publikationer präglade av en stark tro på teknologisk determinism. Diskussionen gällde huruvida branschen behövde göras grön eller om den skulle bli grön bara genom att driva sin egen logik. Båda positionerna tyder på en misstro mot demokratiskt och offentligt inflytande på miljöskydd i andra former än från konsumenter.
Miljörörelsen framställdes som driven av baktankar, särskilda intressen eller religiösa övertygelser. Här är inflytandet från public choice-teorin uppenbart, och frågan om huruvida man kan lita på opinions- och kunskapsregimer utanför marknaden/industrin/ekonomin verkar också vara en avgörande klyfta mellan aktörerna i mitten av 1990-talet. Idén om att sätta gränser för mänskliga aktiviteter utifrån icke-antropocentriska villkor ifrågasattes kraftfullt och var troligen en orsak till att klimat- och miljömål baserade på tydliga trösklar ersattes av ett fokus av genomförbarhet i svensk miljöpolitik. I denna konflikt tycks kapitalet och industrin ha gått vinnande ur slaget.
En annan vändpunkt kan ha varit frågan om att skydda ekonomiska intressen. När miljö- och klimatpolitiken verkligen började implementeras såg vi en påtryckning i debatten för att skydda nationella industrier genom att fokusera på att harmonisera politiken på den internationella arenan. Detta tryck för att ytterligare värna den nationella industrin, visar det lilla steg som kan krävas för att vissa aktörer inom denna sfär ska gå samman med den framväxande extremhögern.
Avgörande för vår förståelse av klimatpolitikens fördröjning idag verkar vara förståelsen att fossilindustrin är den i särklass starkaste och mest bromsande kraften mot progressiv klimatpolitik. Samtidigt har olika inhemska industriella intressen, även i ett land som saknar utvinning av fossila bränslen, spelar en liknande roll. Det betyder att även om aktörer inte har haft ett egenintresse i att bevara fossila bränslen, så har de agerat som om de hade det.
De amerikanska fossilbränsleföretagen har spelat en avgörande roll i spridningen av klimatpolitisk motstånd, men hur miljöpolitiken har hindrats historiskt sedan 1970-talet leder oss in på frågan om roten till motståndet kan återfinnas i vissa ekonomiska och politiska tankestilar snarare än i fossilindustrin som sådan.
Ovanstående utdrag är en tolkning gjord av Rand Nezamaldin och Nikolas Berg, redaktionen på cirkularekonomi.se. Översättningen är baserad på sammanfattning och slutsats från den längre engelska artikeln: “A Road to Denial: Climate Change and Neoliberal Thought in Sweden, 1988–2000” som är skriven av Kristoffer Ekberg och Victor Pressfeldt. Läs den fullständiga pdf artikeln här.