Thorsten Laxvik, Byakademin
Utdrag ur boken Framtidens by : När lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra av Ingrid och Nikolas Berg (red).
Rörelsen har svaren på utmaningarna
Ekonomi är läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Ekonomism är snarare en misshushållning som bygger på att sociala och ekologiska förhållanden nedvärderas och underställs ett ekonomiskt tänkande. Därför behöver en hållbar ekonomi underställas platsens sociala och ekologiska förutsättningar. Utmaningen är att förverkliga en real och lokal ekonomi som grund för ett hållbart samhällsbyggande inom planetens gränser. En verkligt cirkulär ekonomi som bygger på tillit och relationer. En ekonomi som utgår från delande och samverkan snarare än konkurrenskraft. En regenerativ ekonomi som ger näring till livet snarare än utarmar det. Här kallar vi den för delandets ekonomi. Ibland kallas den för kollaborativ ekonomi.
Samförsörjningsgruppen i Edsele är ett exempel på hur delandets ekonomi kan praktiseras, i försöken att möta utmaningarna från den rådande ekonomin och bygga alternativ nedifrån. Edseleprocessen, baserad på idéer som samförsörjning och matvärn, har tidigare beskrivits som exempel på hur visionerna om Det nya miljonprogrammet och bredbandsbullerbyar kan gestaltas i praktiken. Här återvänder vi för att fördjupa oss i vad processen kan lära oss om gemensam hushållning av resurser. Där finns en viktig grund till lokala förvaltningskulturer som även bygger beredskap för att ta emot inflyttningsgrupper i övergången till det postfossila samhället. Det börjar i det lilla.
Edselegruppen tillkom under coronakrisen för att säkra att barn och gamla i omsorg får mat när krisen kommer. Omsorgen drivs av byn i kooperativ och föreningar. Ett av de första stegen gruppen har vidtagit är att lära ut kött- och grönsakskonservering. När människor träffas och lär uppstår alltid nya tankar och nya svar på utmaningar. Där kan nya rörelser födas. En erfarenhet från Edsele är vikten av att pröva sig fram i början, utan att organisera arbetet för hårt. Att låta rörelsen växa fram i samspel mellan varandra och med verkligheten.
Basen för förändringsarbete är handens förändring av verkligheten och den påföljande reflektionen över vad man åstadkommit. I sitt samförsörjningsprojekt har gruppen köpt in nöt och får, slaktat, styckat och konserverat. Man har torkat, saltat, rökt, syrat och konserverat kött som man sedan delat upp mellan sig. Att dela mat är en helig handling. Det byggdes upp en gemenskap runt görandet och delandet av köttet. Och vi hade lika gärna kunnat baka och dela bröd. Eller med lånta ord från annat håll: Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka (Predikaren 11).
En av deltagarna i gruppen är uppväxt på en kolchos i Sibirien och bär med sig mentalitet från Tsartidens bygemenskaper. Där delade man med sig av sitt överflöd. Det sker inte med en förväntan på att få något tillbaka utan för att gruppens välmående är viktigt för alla.
Alla bidrar med sina erfarenheter till processen, jag har bland annat med mig utforskandet av vad som gör ekonomin hållbar. På 90-talet byggde jag ihop med vänner upp en sparkassa i Stockholm där vi motverkade spekulationsekonomin (bankerna) genom att spara och låna direkt mellan oss själva (Laxvik/Tuurala, 1994). Vi sänkte låneräntan från runt 14 till 3 procent. Staten har senare genom enorma avgifter stoppat nästan all sparkasseverksamhet till bankernas jubel och fromma. Vår förening hette Sparkassan Kretsloppet och har legat sovande sedan slutet av 90-talet men kanske kan den uppstå i en ny skepnad, som en matfördelningsrörelse. Det finns redan en organisation, ett konto med lite pengar på och en historia av att inte försöka motarbeta bankerna genom politiken utan genom handen, genom att skapa ett verkligt alternativ.
Hur kan erfarenheterna från sparkassan och från Edsele smältas samman till ett mer hållbart ekonomiskt tänkande i den postfossila eran? Den nyliberala marknaden har med sitt viagrapiller oljan pressat matproduktionen till absurda nivåer med sjunkande näringsvärden, förstörda jordar och ökad andel kemi i det vi ska äta. Med Matkassan Kretsloppet kan vi utforska om det finns ett alternativ till marknadens fördelning av mat. Kan maten återgå till att bli ett socialt bindemedel, en rättighet och skyldighet? Kan lokal matproduktion enligt samförsörjningsprinciper lägga grunden till en hållbar ekonomi, underordnad de planetära gränserna?
Bakgrund: Delandets ekonomi genom tiderna
Lycka för mig är att laga en fin middag åt gäster där alla råvaror kommer från den egna gården. Med stolthet kan jag då berätta om kons uppväxt, morötternas jordmån och potatislandets ätbara ogräs. Och inte minst om skattjakten under varje stånd. Ett delande av både mat och berättelser.
Mat är ingen privatsak. På kartor från Norrland kan man se kilometerlånga system av fångstgropar. Det krävdes utvecklade sociala system för att driva älgarna mot groparna (Tuorda 2020). Genom Lasse Bergs böcker om Kalahari vet vi också att det fanns avancerade system för fördelning av maten i så kallade primitiva kulturer (Berg 2012). I skrönan från Kina får vi veta att bästa sättet att tacka för maten är att gå på dass innan man går hem. Dynga är alltid guld värd. En verkligt cirkulär ekonomi.
I Turkiet dukar man alltid för en extra person om det oväntat skulle dyka upp någon hungrig. Genom att studera maten kan vi förstå det samhälle och den ekonomi vi lever i. Vi kan fundera över hur vi vill ha det i framtiden. Efter vilka principer fördelas maten i en familj? Maten visar vägen till framtiden och till ett hållbart hushållande med resurser. Många av människans traditionella sätt att organisera sig kring maten speglar våra evolutionära fördelar som art, fördelar som kan bygga en hållbar relationell ekonomi inom planetens gränser: Vänlighet, generositet och samverkan.
Mycket mat kan hämtas direkt ur naturen. Vilt, svampar, bär, fisk och frukter kan skördas ur naturens eget skafferi. Mycket sent i mänsklighetens historia lärde vi oss att bruka jorden, en utveckling som nådde Norrland runt 500-talet f.Kr, enligt Wikipedias omfattande artikel om Norrland och dess historia. Ett byaväsende växte fram som i grunden handlade om att organisera matproduktionen och det sociala livet kring den. Jordbruket krävde mer arbete vilket ledde till ackumulation och strax till krig och klassamhällen. Och kortare livslängd. Där fanns vaggan till dagens industrisamhälle och spekulationsekonomi, som efterhand drabbade såväl byaväsendet som de samer som funnits i området i tusentals år.
Ett hårt slag mot delandets ekonomi kom med privatiseringen av jordar och skogar. Det ledde till konflikter med dem som hade en annan syn på naturen. Under andra halvan av 1800-talet genomfördes Laga skifte i syfte att effektivisera matproduktionen genom att samla jordarna. Åldriga sociala system slogs ut och ekonomismen slog igenom. Resurser började misshushållas. Både människors arbetskraft och mat introducerades på bred front som varor på en marknad. Det väste och sjöng i ångsågarna efter kusten. Det behövdes arbetare och mat i deras munnar.
När de fossila bränslena introduceras i naturbruket sjunker energieffektiviteten dramatiskt. Men eftersom olja är extremt billig är det få som reagerar och ser hur oljan har dopat industrisamhället, pådriven av de privata affärsbankernas spekulationsekonomi. Fakta visar att delandets ekonomi är effektivare än dagens ekonomisering. På fäboden sätts in en energienhet mänskligt arbete och fyra kommer ut i form av mat (Westman & Tunon 2009). Solenergi och arbete skapar tillväxt. I dagens industrijordbruk sätts i snitt in tio enheter fossil energi för att få fram en enhet matenergi. Överflödet av billig energi är också huvudorsaken till våra miljöproblem och att antalet bönder reducerats till ett minimum. Allt färre föder allt fler. Idag är runt 1,3 procent av arbetskraften bönder (LRF 2022). Sårbarheten har blivit enorm i den långt drivna industrialiseringen av matproduktionen.
Industrialiseringen av jordbruket innebär också att bönder inte längre producerar mat. De gör råvaror till matindustrin, där målet inte är mat utan vinster till ägarna (Rundgren 2016). Samma matindustri står för cirka 40 procent av klimatgaserna enligt Artur Granstedt vid SLU (Granstedt 2012). Det handlar om jordbruket (25–30 procent), transporter, förädling och skogsskövlingar. Och eftersom vi slutat gå på utedass spolas näringsämnena ut ur systemet. Samma galenskap som ledde till Roms fall. Jordarna runt staden utarmades och havet övergöddes. Samtidigt är det endast en tredjedel av världens mat som produceras industriellt. Två tredjedelar sker i mindre familjejordbruk. Fler än 500 miljoner småbönder runt om i världen använder mindre än 25 procent av marken och nästan inga fossila bränslen eller kemikalier för att försörja 70 procent av mänskligheten (Mooney & Bassey 2017, IFAD 2021).
Utveckling är spiralliknande till sin karaktär. Gamla företeelser kommer tillbaka i en mer utvecklad och friserad form. Vi måste ställa oss frågan vad vi vill ha tillbaka och hur processen dit ska se ut. Det handlar inte om att återställa utan att bygga nytt på gamla erfarenheter. En viktig utgångspunkt är också under vilka förhållanden vi lever idag. Hur ser våra marker ut, hur bor vi, vad behöver vi bygga?
Syfte, mål och verksamhet i Edsele-fallet
Något som gör Edseleprocessen intressant är att den utgår från ett annat tänkande än ekonomiseringen och förtingligandet, en syn på ekonomi som är systembaserad och kretsloppsintegrerad och som kan kallas för delandets ekonomi. Ekonomiseringen låg till grund för urbaniseringen. Delandets ekonomi kan vägleda ruraliseringen. Det är ett cirkulärt tänkande där ekonomin alltid underställs ett större sammanhang och måste fungera för alla, inom de planetära gränserna – en stark cirkularitet (Johansson & Henriksson 2020, cirkularekonomi.se). Därför är syftet med arbetet i Edsele att skapa ett starkt och tillitsfullt civilsamhälle utanför stat, kommun och marknad. Det är styrkan i de civila relationerna som bygger den fred och medborgaranda som vi eftersträvar. På den grunden kan en hållbar ekonomi utvecklas.
Målet är att bilda en matkassa eller Matvärn för utbyte av kvalitetsmat utanför ekonomismen men utifrån ekonomiska, ekologiska och sociala regenerativa system. Vad som är en matkassa återstår att definiera. Vi ska också hjälpas åt vid slakt och skörd. Det norska begreppet dugnad ska också utforskas. Det är när människor sluter upp bakom någon i kris, eller någon som behöver hjälp med ett grundläggande behov, utan att förvänta sig något tillbaka. I Finland finns ett liknande begrepp – talko. På Gotland kallas det ating. Fenomenet har med ömsesidighet att göra och kan också kännas igen från urfolkskulturer världen över.
Verksamhet – genomförande
Tanken är att utbyta ett antal basvaror mellan gruppens medlemmar vid ett antal tillfällen per år. En snabbrunda i en butik visar vad vi behöver och utifrån den kan vi fundera över vad vi kan producera själva. Så här tänkte jag när jag gick in i vår lokala affär:
Kött – finns nöt, hägnad hjort, får och kyckling i Edsele.
Vilt – finns älg, hjort, rådjur och annat småvilt som bäver och fågel i byn.
Charkuteri – saknas.
Fisk – finns i vild form.
Potatis – odlas sporadiskt av många och mer rejält av någon.
Grönsaker – odlas sporadiskt och mer utvecklat på Gässjö.
Bönor och ärter – odlas som djurfoder och i viss mån i trädgårdar.
Konsumtionsmjölk och mejeriprodukter – saknas helt utom i viss mån på Gässjö.
Ägg – finns hos enstaka, ej till försäljning.
Spannmål – saknas men finns i viss mån till djurfoder.
Bageri – saknas, viss bakning till husbehov sker.
Svamp och bär – plockas till husbehov av vissa.
Frukt – till husbehov i mindre utsträckning.
Kryddor – odlas till husbehov.
Bryggeri – saknas.
Honung – till husbehov av några enstaka.
Olja – saknas, viss andel oljeväxter odlas.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken “Så hoppar vi av den globala matkarusellen”, har Ann-Helen Meyer von Bremen, Gunnar Rundgren och Elin Rydström betonat Landskapsmodellen för vad vi bör äta, det vill säga den mat som kan produceras i landskapet (Meyer von Bremen et al. 2019). Matkassan kan vara dess lokala tillämpning. Byakademins tillitsstadgar kan utgöra inspiration vid en eventuell föreningsbildning. Bredbandsbullerbybuans grupp, ett gäng som driver fäbod, har pratat om att maten ska tillverkas och konsumeras inom cykelavstånd. Andra pratar matmilen, det vill säga att allt ska produceras och konsumeras inom en radie som inte kräver fossila bränslen för transporter (Berg et al. 2020). För att en ekonomi ska kunna kallas cirkulär, behöver den sträva efter de korta avstånd mellan produktion och konsumtion som finns i lokalsamhället. Därför är delandets ekonomi cirkulär.
Rättvisa i delandets ekonomi
Vad är rättvisa i en matkassa eller en samförsörjningsmodell? Är det överhuvudtaget eftersträvansvärt? Hur hänger begreppet ihop med rättigheter?
Någon kanske tycker att det är rimligt att var och en som deltar bidrar med lika mycket. Men hur ska man utforska begreppet rättvisa? Är det lika mycket arbetstid det handlar om? Är det en rättvis fördelning av produktionskostnaderna (fröer, traktor med mera)? Eller är det marknadsvärdet på produkterna som ska utgöra riktvärde för rättvisan? Kan vi hitta ett värdeindex?
Låt oss göra ett tankeexperiment. Kött, blod och inälvor från idisslare är den optimala produkten inom djurhållningen. Dels näringsmässigt, lever är till exempel vårt mest kompletta livsmedel, men i lika hög grad för gödseln som djuren producerar av grovfoder från skogen, gräs, örter och löv. Miljömässigt är också idisslarna fantastiska när det gäller att skapa biodiversitet och bygga matjordar av koldioxid från luften (Meyer von Bremen & Rundgren 2020). Men det gäller främst naturbetesdjur. Här kommer begreppet näringsliv till sin fulla rätt.
Därför bör ett värdeindex utgå från kor, får och getter. Man kan tänka sig att sätta det till 100 per kilo och frågan blir hur många kilo potatisar, korvar, sylt med mera det går på ett kilo ko. Betänk också att koköttet är subventionerat i butiken. Priset på kött är synnerligen manipulerat.
1 kilo ko är detsamma som 20 kilo potatis, dvs potatis har indexet 5.
Om fem personer går samman och lägger in var sin del i matkassan kan det se ut så här:
100 kilo kött
2 000 kg potatis – index 5
1 000 kilo kål och morötter – index 10
100 kilo honung – index 100
80 kilo korv – index 120
Räkna själv och korrigera. Det finns nog fel i uträkningen och olika åsikter om viktandet. Kanske är hela tanken att skapa denna typ av rättvisa fel. Vi hör ju ihop. Vi är ett. Vi är en by. Vi är alla skogen och byn. I den lokala förvaltningskulturen säger vi “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Andra spännande frågor som uppstår:
Vad är byanda? Hur ska produktionsmedlen (jord, redskap med mera) ägas?
Vad betyder dugnad, talko eller ating?
Vad innebär rättvisa och rättigheter? Är det eftersträvansvärt?
Blir den som bryter benet och inte kan odla sina morötter till kassan utan mat det året?
Vilken mat vill vi producera?
Vilka får vara med? Lata, sjuka, arbetsoförmögna, barn, gamlingar, sverigedemokrater?
Hur skapar vi beredskap för en inflyttningsvåg i övergången till det postfossila samhället?
Var börjar vi?
Ska vi ha en organisation? De senaste utvecklingsprojekten jag har varit med i har börjat med ett oorganiserat försöksår innan den eventuella organisationen formas.
Hur lång tid får processen ta?
Ska matkassan avgränsas geografiskt?
Ska vi söka bidrag till vårt projekt?
Vad är livets mening?
Genom Matkassan Kretsloppet och vår utforskning vill vi resa frågan om hur maten ska visa oss vägen till framtiden när vi passerat traditionellt ekonomitänkande. Vägen till en ekonomi byggd på delandets principer som finns i vårt DNA och som hjälpt oss genom evolutionen.